usekrummet

Har ju inte berättat så mycket om min häst Frasse! Han heter egentligen Cedre d'Echalles, är elva år och fransk travare (mörkbrun). Han är inte så mycket riden på typ två år, jag delar honom med tre andra, mamma och hennes kompis plus en till (så egentligen är han min fjärdedels egna) och han har liksom jag otur. 

Ett par dar efter att han kom blev han sparkad av sin hag"kompis" så nu står han där med svullet och varmt ben.. bara promenader alltså! Han är inte halt i alla fall ;)

Jag har ett par dagar i veckan jag åker dit (han står på täljö och man tar roslagsbanan dit), en sådan dag var idag. Jag hade segat lite så när jag väl kom dit hade jag bråttom! Därför skyndade jag mig med mockning och fodret eftersom han är svår att hämta i hagen så man måste ha lite tid på sig. Men nej! Idag var det nemas problemas, och jag kunde lyckligt traska iväg på en liten höstpromenad. Eftersom tåget går hel och halv hade jag planerat (nästan) så jag skulle hinna med promenaden. Min planering sprack dock eftersom jag inte ens var klar med promenaden då tåget gick. Jaja, bara att ta nästa. Därför övade jag lite på volten med honom. Typ ledarövningar eller natural horsemanship eller vad det kallas? Han ska i alla fall backa undan för mig, gå bakom mig ett halvt steg, flytta sig undan mig etc. Det gick bra tills han blev lite kaxig och började testa mig genom att hoppa runt och så.

Sedan skulle jag till tåget. Det var då fem minuter kvar tills det gick (tar väl 10-15 min att gå) men jag tänkte optimistiskt nog att det borde jag väl hinna på om jag springer lite. Precis utanför stallet finns en ridväg in i skogen. "Åhå" tänkte jag, "en genväg!" Så jag följde denna ett bra tag. Men ingen tågstation kom. Istället passerade jag Täljös hjärta, lite glesa hus med skrotupplagor på tomten. Inte Djursan direkt!

Jag knatade på ett tag och var irriterad över att det tog hur lång tid som helst till stationen med min sabla "genväg",  plus att jag redan missat tåget med tio minuter. Snart kom jag fram till en vägkrök, men rakt fram gick en liten skogsstig (rakt in i skogen).

"Åhå, en genväg!" tänkte jag dumdristigt, och skrockade lite för mig själv. De där täljöborna hade här världens snabbaste genväg till tågstationen som de trodde bara täljös infödingar kände till. Som jag överlistade dem! Självsäkert följde jag stigen. Det tog ett tag innan jag var omgiven av tallar, mossa och stenar. Och ingen tågstation i sikte. Inte ens en skrotupplaga! Plötsligt knakade det till i skogen, och jag blev iskall. Det var säkert en björn. Jag är typ rädd för att träffa en björn i skogen (av naturliga skäl) och har hört hur många olyckor som helst med björn inblandade. Genast rensade jag min faktabank i huvudet (gick rätt fort). Hur vanligt var det med björn i täljö? Var de något slags nationalsymbol? Istället för att fortsätta med mina logiska tankar pinnade jag på, djupare in i skogen.

Det tog väl ett tag för mig att inse att jag inte skulle komma till någon tågstation på ett bra tag, och därför vände jag snart om och kom sedan till Täljö Ringväg (hur lång som helst, börja inte gå på den!!). Ilsket powerwalkade jag nu med långa kliv mot Täljö Roslagsbanestation med kottar i hår och barr i sko. Snablar vad jag inte tjänade på den där "genvägen"!

Hade jag gått den vanliga vägen hade jag nämligen varit framme på tio minuter. Nu tog det femtio minuter, plus blöta skor och kottar i håret.

Vad vill jag alltså säga med detta? Ingenting egentligen, eftersom jag gillar genvägar. Det är bara ibland som de slår fel och då med råge.

En liite finare bild på Frasse än den jag visade förut. Här under en tidig höstmorgon.

En annan hösthäst! Lady. Hon gillar hösten!